LINA VERONICA BORG

Det kommer bli ett långt inlägg kan jag varna för redan nu. Jag ska försöka få med så mycket som möjligt av min upplevelse de senaste dagarna. Har ni några frågor så släng iväg en kommentar!

 

Det började med att gå upp kl 05:45 på torsdagen den 9/3 för att duscha med bakteriedödande en andra gång och sedan åka till Skövde Universitetssjukhus för operation. Jag skulle vara fastande innan så det blev ingen frukost och jag åt mitt sista mål kl 20:00 på onsdagen så jag var lite hungrig och smågrinig.

 

 

Vi kom fram ganska tidigt - 8:20, jag hade tid kl 9. Men jag fick komma in direkt och dem frågade mig massor av frågor gällande min hälsa, tog blodprover, blodtryck och jag fick byta om till den snygga skjortan. Sen trodde jag det var dags för operation men nej, jag skulle få vänta - TILL LUNCHTID! Och klockan var knappt 9, då blev jag ännu mer grinig eftersom jag har blivit informerad om att operationen ska ta 3-6 timmar och det enda jag tänkte på var mat!

 

Lite innan klockan slog 13 så kom dem in. Jag hade då fått lite dropp eftersom det var så längesen jag hade ätit, hade knasigt blodtryck och hade börjat få huvudvärk. Men nu var det dags! Jag började rullas ner till operationssalen och vinkade hej då till mamma i farten. Väl på väg ner så började nervositeten komma, den jag inte hade känt sen jag fick brevet i brevlådan med tiden för operation. 

 

 

När vi kom ner så bad dem mig kissa sen fick jag ligga och vänta på en brits tills dem rullade in mig i operationssalen och väl där inne så åkte skjortan halvt (skulle vilja påstå helt av) och trosorna också, jag låg där nästintill naken med tre sköterskor, två kontrollpersoner i ett angränsande rum med glasskivor in till salen och två läkare. Sköterskorna började förbereda mig med massor av slangar, dropp, blodtrycksmätare, sprit i ljumsken där dem skulle gå in med katetrar upp till hjärtat, klisterlappar på HELA överkroppen, både fram och bak. Jag skakade som ett löv och var så jävla rädd och orolig, tårarna började rinna, men dem pratade med mig om lite allt möjligt och berättade vad dem gjorde samtidigt så tiden gick. Sen sa dem att jag måste ligga helt stilla under operationen, jag får inte röra armarna eller lyfta huvudet, jag fick enbart röra huvudet i sidled. Jag fick inte ens torka mina egna tårar!

 

Till slut var jag klar och läkaren kom in och frågade om dem hade kollat struma på mig, jag svarade att jag hade bett om det flera gånger och hade bokstavligt talat fått tjata mig till det (eftersom mina symptom är snarlika fel på sköldkörteln) och han sa att han kan se symptom på mig och ville ta prover på mig efter operationen var slut för att kolla upp detta och sen skicka till min vårdcentral så dem måste följa upp detta noggrant! Jäkla bra läkare!

 

Sedan skulle lokalbedövningen läggas i ljumsken, vanlig tandläkarbedövning sa dem. Man får inget lugnande och inget smärtstillande innan en ablation pga att detta påverkar hjärtats rytm så här gick ju nästan min hjärtklappning igång av sig själv! Det gjorde så jäkla ont med sticken i ljumsken! Han lade flera stycken och till slut började jag känna att foten började domna bort. Nu rann tårarna mer än någonsin för nu kände jag hur han började snitta och det kändes som han började skruva in saker där, jag visste att det var så nära, det hade ju egentligen redan börjat!

 

Han satte in katetrarna och dem går in på höger sida vilket betyder att dem behöver gå igenom hela överkroppen med katetrarna i ådrorna och ibland in genom organ sa sköterskan så hon sa att jag kunde känna av katetrar i armar, ben eller på olika ställen i kroppen under tiden han försökte ta sig till hjärtat. Mysigt! Han gick upp i njuren en gång, det kändes som ett knivhugg förmodligen gör och jag hade så ont att jag inte ens kunde ligga still men efter ett tag försvann smärtan för att sedan återkomma i ryggraden och den smärtan höll länge! Jag spände hela kroppen och hyperventilerade om vartannat, det var riktigt jobbigt! Men till slut så kom han till hjärtat och jag kan säga att det inte kändes alls när han gick in där, det enda som man kunde känna var ungefär som att man tar ett andetag men inte kan få in någon luft, det var över på en sekund.

 

 

Sköterskorna sa till mig att ibland måste man reta igång hjärtklappningen för att dem ska kunna lokalisera vart i hjärtat störningen kommer ifrån - ibland kommer den efter en timme, ibland inte alls och ibland kommer den efter upprepade försök inte ens innan patienten kommer upp till sitt rum igen vilket betyder att ablationen uteblir. Min däremot, den kom igång så fort han gick in i hjärtat och där var den känslan jag har känt så många gånger förr - ett rusande hjärta som inte vill stanna av sig själv och dem blev jätteglada, jag också eftersom det betydde en kortare operationstid för mig.

 

Läkaren började med hjälp av kontrollpersonerna inne i rummet jämte lokalisera vart dem skulle bränna och gjorde en kartläggning över detta och sen började dem. Det är en känsla man inte kan förklara för någon som inte har gjort detta men tänk ungefär som att hålla fingret över en öppen låga lite för länge, och sen lite längre, och lite längre. Föreställ er sedan att det är hela er bröstkorg som brinner! Ingen smärtlindring eller lugnande, naken, i ett rum med främlingar som har fullkontroll över mitt hjärta, mitt organ som gör att jag lever eller dör. Blodtrycksmätaren spändes kring min arm var femte minut för att ha koll på det under operationen.

Det var outhärdligt och när det blev alldeles för illa så skulle jag säga stopp. Jag sa stopp fler gånger än jag gjorde under hela 2016 där inne. Men efter ett tag sa han att han ville testa om bränningen hade gett resultat och då kopplar dem på ett sorts adrenalin i droppform som gör att hjärtat slår hårt, rytmiskt, med extraslag, utan extraslag i säkert tio minuter och pang så ropar både läkaren och kontrollpersonerna "TAKY, TAKY, TAKY"! Dem syftade på takykardi vilket betyder hjärtklappning och det betydde att dem behövde bränna igen! Sköterskan kom och förklarade för mig att det var bra att dem såg det nu och att allt försvinner helt istället för att ablationen blir misslyckad, jag kan inte annat än att hålla med. Jag hade nu börjat kallsvettas och dem la kalla förband bak i nacken och på min panna, torkade mina tårar och sen körde dem igång med bränningen igen. När läkaren hade bränt på ett tag till så startade dem adrenalindroppet igen och testade hjärtat på nytt, denna gången en längre stund med dunkande, extraslag och pina. Men nu var det över, den verkade vara borta och läkaren tyckte det var klart, skönt!

 

När dem började ta bort allt och framför allt katetrarna så kände jag som en våg i kroppen, det kändes som jag skulle svimma och sa det rätt ut. Blodtrycksmätaren spändes återigen kring armen och mitt blodtryck var 107/34! Sköterskorna och läkaren blev direkt på alerten och började badda min panna mer med kalla förband samtidigt som jag fick påkopplat mitt dropp igen och några sprutor medicin för att få upp trycket samtidigt som läkaren tryckte hårt på mina sår i ljumsken så det skulle sluta blöda. Efter ett par minuter så tog dem blodtryck igen och det hade gått upp men det var inte högre än 112/52, jag började må illa och var rädd för att spy. Rädslan kom från att man inte får röra sig, inte ens lyfta på huvudet för att kolla på fötterna utan man ska ligga så stilla som möjligt i minst tre timmar pga att ingångshålen i ljumsken ska läka, börjar det blöda så börjar det blöda ordentligt sa dem! Jag fick inte spänna magmusklerna.

 

Efter ytterligare ett tag så kände jag mig okej och fick ett förband och en tung sandpåse på såren i ljumsken som skulle ligga där i tre timmar. Jag skulle få bort alla klisterlappar och när dem skulle ta av dem på ryggen så skulle jag ligga som att jag var helt lam och dem tippade över mig på sidan för att ta bort dem snabbt. Sen fick jag rullas upp till mitt rum. Klockan var nu 16:40 ca och min operation tog alltså 3 timmar och 40 minuter lite drygt. Lika länge hade jag gråtit, varje sekund! Jag var helt utslagen!

 

 

När jag kom upp på avdelningen tog dem blodprov, gav min medicin mot illamåendet och satte en hjärtmätare på mig med klisterlappar på överkorppen, denna skulle jag bära tills jag blev utskriven sen ringde jag Marcus och mamma och sen slocknade jag. Sköterskor kom och kollade mitt sår varje timme och kollade min puls på foten. Vid 18 vaknade jag och dem frågade om jag ville ha mat, nej tack! För några timmar sedan var det det enda jag kunde tänka på men nu hade jag inte ork att hålla i en macka en gång. Jag låg någonstans mellan vaken och inte under hela natten, vaknade varje till varannan timme av sköterskor som kom in för att kolla såret eller kolla till mig över lag.

 

 

Jag vaknade sedan 7:30. Jag hade sovit i 11 timmar och hade inte ätit på typ 34 timmar och jag var fortfarande trött men nu var det dags för prover igen och frukost sen skulle läkaren komma och förklara allt för mig.

Tiden gick och sen kom läkaren, han förklarade vad han hade gjort och hur tiden efter kunde se ut. Han sa att dem hade fått bort allt och sa att det finns en risk på 3% att jag får tillbaka detta men att tiden efter kan se lite jobbig ut. Jag kan känna att pulsen är stark och att den är hög, det kommer den vara i några veckor och upp till tre månader sedan brukar hjärtat ställa om sig själv. Vid träning kan jag också känna att pulsen slår hårdare och att jag kanske blir mer andfådd, i alla fall i början. Jag får inte bära tungt eller ta upp tyngre grejer från golvet på två veckor, får inte gå promenader på en vecka, får börja träna lätt efter minst två veckor osv. Ju mer jag låg och vilade efter desto mindre infektionsrisk och snabbare läkning av såren i ljumsken. Jag fick åka hem några timmar senare.

 

Jag är trött, väldigt trött. Speciellt på morgonen och in vid lunchtid. Jag har haltat runt och knappt det i helgen, det gör riktigt ont att gå med benet och såret. Sjukt att man aldrig har känt av något som har funnits där hela tiden helt plötsligt styr ens liv mellan soffan och köket så mycket! :P Marcus har gjort allt här hemma - mat, städat, hjälpt mig med strumpor, masserat ryggen (man får ju sjukt ont av att bara ligga hela tiden...) och sen kom han med en helt underbar bukett till mig som gjorde mig alldeles tårögd! Han är så fantastisk den här människan! & på söndagen kom Elias hem från sin pappa! Vad jag hade saknat honom och med sig hade han en Hello Kitty-nyckelring som han gav mig och jag ska bära den på nyckelknippan så länge den håller!

 

 

Nu är jag ju jäkligt envis och blir lätt uttråkad så jag hade ju önskat att jag kunde hoppa och springa redan idag, det önskade jag redan i fredags men jag får helt enkelt acceptera att det bara har gått fyra dagar, jag har ändå varit utan mina betablockerare i lite över en vecka och inte känt så mycket mer än en puls som slår lite hårdare. Det kommer med tiden och nu får jag helt enkelt vänja mig vid att ligga i morgonrock och ha tråkigt i några dagar eller en vecka till. Jag kan ju inte ens köra bil med det här förbannade benet så jag får snällt ligga still!

 

Men nu är det över och jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer behöva göra den operationen igen, det var det värsta jag har varit med om men samtidigt det bästa eftersom jag kommer få mitt liv tillbaka! Jag har tappat ett år och vill inte tappa en sekund till!